Resan, livet och lite till.
Nu sitter jag här igen. På tåget på väg till Finse. Resan är avklarad. Det är återigen dags att ladda på kontot. Lika bra det.
Resan var bra. Lugn och skön. Inte så mycke fest som jag hade trott att det skulle bli, men jag klarade mig fint ändå. Kul att se Koh Chang och Tarataou. 2 av dom få öarna jag missat under mina tidigare resor. Men nu får det va nog med backpacking i Thailand. Självklart kommer jag åka dit igen. Men känns som nästa resa ska gå någon annanstans så man får se något nytt. Nog för att det är grymt i Thailand. Men shit vad det börjar likna minisverige. Minst 60% av alla turister är nog från vårt kära land. Svensk musik på krogarna, försäljarna börjar likna turkiet med “hej, hur måar duue?” osv. Visst, dom är säkert asnöjda att dom lärt sig svenska. Men vafan, inser dom inte att vi under 40 inte tycker att det är speciellt kul? Jaja, så är det. Dom älskar oss dessutom pga att Sverige bidrog med 70% av uppbyggnaden efter tsunamin. Det är sjukt bra jobbat av oss och man blev en smula stolt över sitt land när en thailändare berättade det för en.
Nu vet jag inte riktigt vad som väntar mig. Eller jo. Finse såklart. Jobb-seff. Och en hel del annat med kan jag tro. Men jag har inte den blekaste av vad som händer när det är dags att lämna Norge. Pratade med en vän på facebook igår. Hans kommentar va - “du lever ett liv alla andra bara drömmer om att göra, jag vill också resa och jobba på olika ställen som du”. Visst självklart är jag sjukt stolt över det jag gör. Men jag vill inget hellre än att ha en fast punkt just nu. Jag vill ha ett hem, som inte består av en resväska. En lägenhet, som är min. Som ligger i den stad jag trivs i. Ibland vill säga. Helsingborg. Men det blir väl vad man gör det till. Samtidigt så vet jag hur jag själv funkar. Innan jag åkte på resan så stod ju Gbg högst upp på listan. Men sedan tappade jag intresse på att flytta dit. Så vem vet, efter 2-3 månader i Norge har jag säkert ångrat mig med Helsingborg med. Det visar sig. Som det mesta andra i mitt liv. Vet ju inte ens hur länge jag ska stanna på Finse.
Sen är jag dessutom rädd för att bli fast, vuxen o allt det där. Vilket jag förmodligen blir om jag skaffar mig ett hem igen. Men det är väl dags nu. Måste bara komma över den tröskeln och inse att jag inte är 20 längre. Tyvärr fyller jag ju 26 år. Haha, tiden har gått sjukt fort sen studenten. Men shiit va kul jag haft och jag ångrar inte något.
Men är det någonstans det är bra att tänka på så är det väl Finse. I lugn och ro. Filosofera och kolla ut över fjället. Så jag ska nog se att jag kommer på min framtid snart. Jag meddelar er när jag vet. Till dess - Vi hörs, vi ses så småningom!
