Snacka om en säsong som bara flygit iväg. Att jag varit här sen den 28 juni är helt galet. 4 månader. En månad mindre än i Sälen men endå. Tiden har gått sjukt fort. Vissa dagar. Vissa dagar inte. Då vill man bara härifrån. Men jag tror att efter många om och men att jag till slut lärt mig det jag sa i början. Man måste lära sig att leva på Finse. Det tar många tårar, ångest och ensamhetsdagar innan man lär sig det. Men när man väl gjort det så är det lätt värt det. Jag åker hem med pengar som jag aldrig någonsin haft om jag varit kvar i Sandefjord. Där hade jag spenderat allt. Och det är väl därför de allra flesta av oss svenskar är i Norge? För att spara.
Om ca 2 månader är jag där. I det landet jag hittills gillar mest. Där solen skiner nästan varje dag, changen är kall och friheten är total! I like it. Det är nog just därför jag lever som jag gör. Och precis som jag sa i början. Det är lätt värt det!


Så mina kära vänner hemma. Vi ses snart. På onsdag för att vara exakt. Och tro det eller ej, men jag ska tydligen börja spela innebandy igen. I korpen. Nästa söndag är det match, håll i hatten.

bye.

Nu är det inte många veckor kvar på Finse. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Klart jag är trött på det och vill hem. Men samtidigt tror jag och vet att jag kommer sakna det när jag väl är hemma. Men samtidigt ska jag ju snart tillbaka. Förmodligen blir det inte alls som denna gången. (det blir aldrig som första gången) Det kan iförsig va positivt, men även negativt. We will see. Mycket svammel o många tankar om det helt enkelt.

I 2 dagar har vi nu varit på personaltur. Första dagen började med att vi tog tåget till Flåm där vi åkte ut på fjordsafari. Kul va det o lika fint med. Kvällen o natten tillbringades i Österbö. Mysigt litet hotell/stugby där vi åt middag o drack oss berusade. Upp tidigt på morgonen efter för en 7 timmars (!!!) lång promenad i bergen o dalarna. Det va fint absolut. Men jag är verkligen ingen turmänniska. Jag va arg, hade ont i fötterna o uppskattade det fan inte alls just för stunden. Men såhär i efterhand kan jag vara sjukt stolt över att jag klarade det, ungefär som när vi cyklade rallarvägen i början av säsongen.

Dröjer innan jag skriver igen tippar jag på. Men vi har inte längre något internet på Tusenheimen. Ni är nog inte så många som läser endå så ingen skada skedd..

hejdå.