Den största deppen är över för denna gången. Tur är väl det. Klumpen i magen är borta. Ny kraft har hämtats o nu kör vi det sista. Punkt.

Det är rätt mysigt här endå. Kom precis på att man oftast inte behöver en klocka. Tåget tutade precis (som det alltid gör vid tunneln) och då vet man enkelt att ahaa, klockan är 01.38. Skadad? Vad vet jag. Men en sak vet jag. Jag kommer vara folkskygg när jag en vacker dag sätter mig på tåget hem.

Tackar fint för Vickys kommentar innan, det stärkte. Jag längtar nåt så fruktansvärt till januari. Men som alltid innan man reser så är det minst 2,5 månaders väntetid kvar. Och någonting jag har lärt mig är att tiden går jäkligt fort tills dess. Snart sitter vi på Arlanda o dricker öl o skålar för livets glada dagar. Så det så!  (dessutom vet jag att jag kommer läsa detta inlägg samma dag som vi ska åka och tänka, jag hade rätt, tiden gick fort) Det gör jag innan varje resa...haha.


Så med andra ord. Jag mår bra igen. Inget depp o massa pengar som klirrar in på kontot varje månad den 10. And still - Det är värt det!

Nu laddar jag om inför den helgen jag vart nervös över sen jag kom hit. Det stora bröllopet! :)

Gonatt.