Har mått sisådär de närmaste dagarna. Humöret o livet går upp o ner hela tiden. Ibland finns det kvällar då en endaste liten motgång leder till sammanbrott o tårar långt in på småtimmarna. Ibland finns det kvällar då jag bara njuter o har hur kul som helst. Min egen slutsats av det hela är som rubriken. Man måste lära sig att leva här. Det är ensamt. Det enda du gör när du är här är att jobba, sova eller ta en promenad. Självklart finns det kvällar o nätter när hela ligan är dyngad o festen slutar runt 7 på morgonen. Det är dom kvällarna man trivs som bäst. Inte på grund av att man är dyngad. Utan mest av sällskapet. Alla sitter i samma sits. Tror inte det finns någon som aldrig känt sig ensam. Det hör till. Och känslan av att bara komma bort i en dag är tydligen helt otrolig. Den känslan kommer jag få på söndag. När jag entrar Oslo o kramar om alla kära vänner där kommer nog va så otroligt skön. Visst, bara ett dygn borta. Men jag tror det dygnet stärker en hur länge som helst.

På tisdag kommer lönen. Det är då man inser varför man är här. Dessutom så lär jag mig saker nästan varje dag. Att gå från att vara anställd som kock (restaurangbiträde enligt pappret) i Sälen till att helt plötsligt ha med i CVt att man varit resaurangansvarig är inte så pjåkigt det heller.

Så resultatet? Det är värt det!